Dessa texter är hämtade ur Olov Isakssons bok Vallonbruk i Uppland och omfattas av upphovsrättsregler och copyright.  ©

Se även litteraturguiden för mer läsning

Bennebol ©
Bruket anlades 1676 av ägaren till Hargs bruk Gustaf Otto Stenbock. Malmen hämtades från Dannemora, rostades och smältes i Bennebol. Tackjärnet (gösar) fraktades till Harg för bearbetning. Järnhanteringen upphörde 1884. Det man ser idag är i huvudsak resultat av om- och nybyggnader vid 1800-talets mitt, då bruket upplevde en högkonjunktur. Masugnen från 1858 och rostugnen från 1887 restaurerades på 1970-talet. Bruksmiljön består i övrigt av inspektorsbostad med brukskontor i ena flygeln, skolhus, stallängor, kolhusruin, magasin, ett s.k. labby samt bruksgata med bostäder och fähuslängor.

Litteratur: Bladin, A, I Bennebol på 1860-talet. Uppland 1974; Ejhed, J& Sjölander, S, Bennebols bruk. Opubl. Uppsats. Konstvet. Inst. Stockholms universitet.

Berkinge ©
I Berkinge fanns under 1500-talet två skattehemman. Ett av dessa förpantades 1632 till Gerhard de Besche, en av de holländare som 1624 arrenderat Forsmarks kronobruk. På egendomen uppförde de Besche hammarverk och masugn. Sedan han 1646 blivit ägare till Forsmark inlemmades Berkinge i detta bruk. Hammarverket ödelades 1711, masugnen var i drift till 1884. Berkinge gård, uppförd omkring 1750, består av en mindre huvudbyggnad och två små flyglar. Herrgården har högt valmat tak och ålderdomlig kvadratisk plan. Till gården hör ekonomibyggnader från 1800-talet. I bruksmiljön ingår arbetarbostäder, lämningar av ekonomibyggnader, till stora delar uppförda av slaggsten, masugnsruin, rostgrop och bruksdammen som nu återställts.

Litteratur: Jonsson, G M, Berkinge bruk. Bygden 1971.

Dannemora
Enligt traditionen skall en tysk på 1400-talet ha funnit så stora mängder silvermalm i Dannemora att han lät sända ett helt fartyg med malm till Lübeck. Fyndplatsen kunde inte återfinnas. Det första säkra belägget på malmbrytning finns i ett dokument från 1481, där ärkebiskop Jakob Ulfsson av Sten Sture d.ä. tilldelas en fjärdedel av ett silverberg. 1532 utfärdade Gustav Vasa privilegier för Joachim Piper att bryta malm i Dannemora, som då hörde till Vasaättens gods i Örbyhus i Vendel. Även här omtalas järnmalmen endast i förbigående. 1545 bildade Gustav Vasa ett bolag, och utlänningar inkallades för att bryta malmen. Den smältes vid en hytta vid Dannemora och i av Gustav Vasa anlagda hyttor i Österby och Vattholma. Brytningen övertogs så småningom av staten och ytterligare några kronobruk anlades.

Ännu under 1600-talet ägde staten Dannemora. Bruken måste ha privilegier för att få bryta malm. Brytningen övervakades av kronans gruvfogde. Varje hytta hade andelar i olika gruvor och rätt till en viss bestämd veckobrytning. Först 1723 kom en stadga som befäste brukens äganderätt. 1775 fastställdes deras andelar i gruvorna.

Gruvorna består av Södra, Mellersta och Norra fälten. Ett åttiotal gruvöppningar har bearbetats. Med sin 200 meter långa dagöppning är storrymningen en av landets största. Nästan alla uppländska bruk och en del norrländska, tillsammans ett trettiotal, har hämtat malm från Dannemora. Malmen innehåller upp till 50% järn, är nästan fri från fosfor och har endast obetydliga mängder svavel. Detta bidrog till det uppländska järnets höga kvalitet.

Gruvlandskapet har ständigt förändrats allteftersom brytningen fortskridit och tekniken förbättrats. Gruvlavarna, dvs tornbyggnader med hissar ned i gruvorna, utgjorde karekteristiska inslag i miljön. I dag återstår endast en av de äldre trälavarna. Den höga laven av betong uppfördes på 1950-talet.

Strax intill storrymningen står den stenbyggnad i vilken Sveriges första ångmaskin, Mårten Triewalds "Eld-och Luftmachin", inrymdes på 1720-talet. Den användes för att driva pumpar som skulle länsa gruvan från vatten. Maskinen togs dock snart ur bruk. I övrigt återstår bl.a. några verkstäder, gruvkontor, klocktorn och bostäder med uthus från 1800- och 1900-talen. Dannemora gruvor lades ned 1992.

Litteratur: Dannemorabygden 1989-94 (flera artiklar); Eriksson, G, Dannemora gruvor. Daedalus 1992; Ett bruk i förvandling. En krönika om arbetarrörelsen i Österby-Dannemora, 1986; Geijerstam, G, Anteckningar rörande arbetarnes ställning vid fyra grufvor, 1897; Holmkvist, E, Huru gamla äro Dannemora gruvor. Upplands Fornminnesförenings tidskrift XIV, 1935; Rydberg, S, Dannemora genom 500 år, 1981; Ström, E F, Underrättelser om Dannemora jernmalmsgrufvor, 1841; Triewald, M, kort beskrifning om Eld-och Luftmachin wid Dannemora grufwor, 1734; faksimil 1985; Wahlund, J, Dannemora grufvor, 1879.

Edsbro
1686 flyttades en masugn från Skebo till Edsbro. Från denna tid härrör ett av gråsten murat parti i masugnsruinen. Masugnen drevs till 1919 och restaurerades på 1970-talet. Malmen togs från Stabby och Broby i Söderby-Karl, Singögruvorna och Dannemora. Tackjärnet levererades till Skebo. Av bruket återstår bruksgatan med rödmålade flerfamiljshus, ett av slaggsten, inspektorsbostaden med flygel, några bodar, en smedja och två magasin vid lastageplatsen vid sjön Närdingen.

Litteratur: Munck, R, Edsbro bruk. Opul uppsats. Konstvet. Inst. Stockholms universitet.

Forsmark
Ett kronobruk anlades 1570 av Lars Hansson. Tidigare skall bondeägda masugnar och hammare ha funnits här. Bruket utarrenderades 1624 till bl.a. Gerhard de Besche och Peter Rochet. Forsmark bildade ett brukskomplex, i vilket även ingick Kabrida hammare (nuv. Johannisfors), Vigelsbo, Forsbols och Berkinge masugnar.

1646 såldes bruket till arrendatorerna och övertogs senare av de Besche. Denna släkt innehade Forsmark till 1735. Efter ägarskiften såldes bruket 1751 till Frans Jennings & Robert Finlay. Det brändes av ryssarna 1719. Sedan Jennings efter handelsfirmans upplösning 1762 blivit ensam ägare påbörjades brukets omdaning. Längs bruksgatan byggdes arbetarbostäder. 1767-74 uppfördes nuvarande huvudbyggnad efter ritningar av Jean Eric Rehn.

1786 inköptes Forsmark av Samuel af Ugglas som fullföljde utbyggnaden. Hammare och kolhus uppfördes, masugnen stängdes och tackjärnet togs istället från Berkinge, Mennäis i Finland, senare även från Österby. I Johannisfors byggdes ett magasin där järnet lagrades innan det på pråmar transporterades till Kallerö. Sedan 1700-talet hade Kallerö och Ledsundet i Kallrigafjärden tjänat som utskeppningshamnar för Forsmark, Österby och Gimo.

Forsmarks engelska park anlades av Samuel af Ugglas i samarbete med trädgårdsdirektören Johan Christian Ackermann. Kyrkan i nyantik stil, uppförd efter ritningar av Olof Tempelman, invigdes 1800.

1812 inköpte af Ugglas Harnäs bruk, vars masugn var förenad med Forsmark till 1822. Bruksdriften vid Forsmark nedlades på 1890-talet. Den stora vallonsmedjan, "Opphammaren", med kolhus revs 1968. Forsmark stannade inom släkten af Ugglas till 1975, då Forsmarks kraftgrupp AB förvärvade bruket. Det blev samma år förklarat som byggnadsminne. I det gamla spannmålsmagasinet vid Bruksgatan finns ett museum.

Litteratur: Dahlgren, E W, De uppländska bruken Österby, Forsmark, Leufsta och Gimo under äldsta tider. Med hammare och fackla 1928; Eklund, K J, Bebyggelse. Forsmarks bruk, 1990; Essemyr, M, Bruksarbetarnas livsmedelskonsumtion i Forsmark, 1989; Fogelmarck, S, Herrgården Forsmark, 1986; Forsmark och vallonjärnet, 1987; Forsmarks bruk. En uppländsk herrgårdsmiljö,1984; Jansson, S, Forsmarks bruk som byggnadsminne, 1982; Nordström, A. Bergsmän och brukspatroner,1987; Norrby, J, När forsmark brann, 1984; Norrby, J, Jennings, 1991.

Gimo
Bruket anlades 1615 som kronobruk under Österby. 1625 utarrenderades Gimo, Lövsta och Österby till Willem de Besche. Följande år blev Louis De Geer medarrendator. 1643 köpte han bruken. Verksamheten expanderade nu snabbt. 1649 uppfördes den nedre hammaren. Vid invigningen kom elden lös. All bruksbebyggelse och halva Gimo by brändes ned. 1651 återuppbyggdes hammaren. 1666 anlades en ny hammare på den plats där den sista smedjan stod ännu på 1960-talet.

Gimo förblev i släkten De Geers ägo till 1756, då det såldes till Jennings & Finlay. Då firman upplöstes 1762 tillföll bruket Finlay. Denne uppdrog åt Jean Eric Rehn att rita en ny herrgård och utarbeta en generalplan. Gimo såldes 1764 till direktören i Ostindiska kompaniet och Jernkontoret, Jean Henry Le Febure. Herrgården, som stod färdig på 1780-talet, har bevarat sin ursprungliga karaktär med bl.a. Rehns inredningar. Hans generalplan blev endast delvis realiserad. År 1774 flyttades den nedre hammaren till Rånäs i Fasterna. Under 1800-talet, då Gimo ägdes av släkten Reuterskiöld, fick järnhanteringen mindre betydelse, medan jordbruk och sågverksrörelse expanderade. 1894 bildades Gimo bruks AB och 1916 Gimo-Österby bruks AB. Stångjärnssmidet flyttades till Österby, Gimo blev huvudort för sågverksdriften. Masugnen släcktes 1936. I samband därmed övertog Korsnäs AB bruket. Idag är Sandviken Coromant största industrin i orten.

Alla arbetarbostäder längs Stenhusgatan utom en envåningslänga från 1700-talet ersattes på 1970-talet med nybyggen i samma stil som de tidigare. Stallbyggnaderna, två monumentala kolhus från 1800-talet, ett stort sädesmagasin och en äldre herrgårdsbyggnad bildar tillsammans med herrgården en av Upplands finaste bruksmiljöer. Herrgården används nu som konferensanläggning.

Litteratur: Dahlgren, E W, De uppländska bruken Österby, Forsmark, Leufsta och Gimo under äldsta tider. Med hammare och fackla 1928; Gimo förr. En bildkavalkad, 1982; Lannergård, S, Bygd och människor. Anteckningar om Gimo bruk och De Geers egendomsförvärv, 1956; Strandberg, M, Knutmasso i Gimo. Uppsats Kulturped. Högskolan Gävle/Sandviken 1993; Söderlund, E, Anteckningar ur Gimo bruks och Skäfthammars sockenhistoria, 1979.

Harg
Egendomen skapades på 1630-talet av landshövding Hans Kyle. Gustaf Otto Stenbock köpte gården 1664 och fick fyra år senare privilegium att anlägga ett järnbruk. Masugnarna var förlagda till Stockby i Harg (till 1700-talets mitt), till Bennebol i Bladåker (från 1680-talet till 1884) och till Hillevik i Gästrikland (från 1752). I Harg bearbetades tackjärnet till stångjärn.

1719 härjades Harg av den ryska flottan. Erik Oxenstierna köpte bruket 1730. Det återuppbyggdes efter den gamla planen med till stor del ännu bevarade arbetarbostäder längs regelbundna gator. Herrgården med flygel, intilliggande stall mm uppfördes av Carl Oxenstierna på 1760-talet efter ritningar av Elias Kessler. Vallonsmedjorna har välbevarad exteriör och den övre har såväl härdar som blåsmaskin kvar. Vid Nedre hammaren står den senast uppförda vallonsmedjan kvar samt en lancashiresmedja. I slutet av 1920-talet upphörde tillverkningen. Harg tillhörde familjen Oxenstierna till 1855, då bruket övergick i släkten Beck-Friis ägo.

Järnboden sydost om Hargs bruk är en femvånings stenbyggnad från 1700-talets mitt uppförd av brukets dåvarande byggmästare Raphael Clason Pousette. I dess nedre våningar magasinerades stångjärnet innan det skeppades till järnvågen i Stockholm, i de övre varor som anskaffades utifrån. Järnboden rymmer intressanta konstutställningar sommartid.

Litteratur: Nordström, A, Bergsmän och brukspatroner, 1987; Selling, G, En murmästare som herrgårdsarkitekt. Fataburen 1934

Harnäs
Tillsammans med bl.a. David Leijel anlade Claes Depken 1659 en masugn i Harnäs och en hammarsmedja vid Älvkarleö, där tackjärnet från Harnäs skulle bearbetas. Detta blev dock allt för kostsamt, varför bruken kompletterades med masugn vid Älvkarleö och smedjor i Harnäs.

Harnäs brändes ned 1719, men var 1723 återuppbyggt. Harnäs, Hyttön och Älvkarleö såldes 1772 till Thomas Tottie. 1821 inköptes Harnäs av Samuel af Ugglas. Rätten att smida stångjärn överläts till Fagersta bruk i Västmanland men masugnsdriften fortsatte. Harnäs var fram till 1882 förenat med Forsmark, då det förvärvades av Söderfors bruks AB, som förlade tackjärnstillverkning dit. 1907 övertog Stora Kopparberg Söderforsbolaget. Tillverkningen vid Harnäs nedlades fyra år senare.

Endast ruiner av masugnar och hammarsmedjor återstår. Vid bruksgatan ligger rödmålade stugor från 1700-talet och några större, ombyggda ekonomibyggnader.

Hillebola
Av bruket som anlades av Henrik Lemmens 1640 återstår en bruksgata med sex stugor från 1744 samt ytterligare ett par byggnader och ruiner, bl.a. en klensmedja från 1805. Ursprungligen fanns masugn och stångjärnssmedja här. Då Charles De Geer på Lövsta köpte bruket 1734 flyttades stångjärnstillverkningen till Karlholm. Masugnen släcktes på 1880-talet.

Litteratur: Arbetarbladet 1962-11-07.

Hyttön
En masugn under Älvkarleö anlades 1664 vid Lerån djupt inne i skogen för att utnyttja järnmalm som påträffats. Tillgången hade emellertid överskattats. Gruvorna stängdes och masugnen drevs i stället med Dannemoramalm. Sedan Älvkarleö masugn förstörts vid brand 1736 hämtade bruket sitt tackjärn från Hyttön. Masugnen var i drift till 1880.

På en höjd invid Lerån ligger inspektörsbostaden, flankerad av en slaggstensmurad, mindre byggnad och ett spruthus. Mittemot ligger ladugård, stall och en äldre bostadslänga. Ytterligare några arbetarbostäder och ett skolhus finns inom området och på Leråns västra strand ruiner av kalkugn, kolhus och masugn. Från Hyttön utgår ett ålderdomligt vägsystem, bl.a. malmvägen genom skogen på Storön.

Litteratur: Arbetarbladet 1962-08-18;: Lange, U, Älvkarleby. Kulturhist. Bebyggelseinv. i Älvkarleby. Upplandsmuseet, 1984 Sadén, A N, Älvkarleby. En hembygdsbeskrivning, 1923.

Johannisfors
Johannisfors ligger vid det nedersta fallet i Forsmarksån. På platsen grundades 1622 Karbida hammarverk som var i bruk till 1634. Området byggdes ut vid 1700-talets mitt sedan Finlay & Jennings köpt Forsmark. 1753 uppfördes ett manufakturverk för tillverkning av bl.a. stål, spik och plåt. Platsen fick namnet Johannisfors efter Jennings. Efter honom inköptes bruket av Samuel af Ugglas som bl.a. lät uppföra den ännu bevarade kvarnen.

Johannisfors var till slutet av 1800-talet Forsmarks manufakturverk. Sedan järnhanteringen upphört där nedlades fabriken, en såg anlades och 1890 en sulfatfabrik med ett åttiotal anställda.

Denna eldhärjades 1932. Då förstördes också det stora stenmagasinet som enligt den blivande Gustav III var en "kostbar, dristig och widsträckt bruksbyggnad". Av bebyggelsen återstår kvarnen, uppförd av Samuel af Ugglas, en ladugård i sten och några bostadshus. Den vackra stenvalvsbron över ån byggdes på 1750-talet och har initialerna J.J. (John Jennings).
Litteratur: Jonsson, G, Johannisfors. Bygden 1972.

Karlholmsbruk
Återuppbyggnaden efter rysshärjningarna 1719 utarmade skogen kring Lövsta. Koltillgången minskade så att bara en av de två masugnarna kunde nyttjas. Charles De Geer inköpte därför 1725 två säterier ca 20 km nordväst om Lövsta. 1727-28 påbörjades bruksbygget vid Lillån, Tämnaråns ena förgrening. En av Lövstas masugnar flyttades dit. Herrgårds- och kontorsbyggnader samt arbetarbostäder uppfördes. Bruket fick namnet Carlholm efter grundaren.

År 1735 flyttades Hillebola stångjärnshammare dit. Vallonsmedjan startade 1736 men nedlades 1748 och ersattes av en hammare för plåt och knippjärnsmide. Denna brann året därpå, endast plåtverket återuppbyggdes. En ny masugn togs i bruk 1767. Tackjärn och plåtar tillverkades. Plåtsmidet ersattes 1808 av stångjärnssmide. Vallonsmidet övergavs 1879 för lanchashiresmide. En stor smedja, med delar från vallonsmedjan, stod färdig 1880. Masugnen revs 1831. Till 1878 svarade Utansjö bruk i Ångermanland för Karlholms behov av tackjärn.

Verksamheten utökades 1910 med ett sågverk. 1917 skildes Lövsta bruk med Karlholm och andra underlydande bruk från fideikommisset och ingick i Gimo- Österby bruks AB 1937. Sex år efter järntillverkningens nedläggning inköptes Karlholm av Korsnäs sågverks AB och Kooperativa Förbundet. Den träskivefabrik som anlades övertogs 1943 av KF ensam men såldes senare.

Bruksmiljön är välbevarad. Lancashiresmedjan har inte förändrats nämnvärt sedan 1880. Större delen av utrustningen finns kvar. De båda bruksgatorna Norrgatan och Sörgatan är lagda i vinkel med klockstapeln i dess spets. Arbetarbostäderna består av rödfärgade stugor med uthus. På andra sidan dammen ligger herrgården med två flyglar, den östra ursprungligen brukskontor. Kyrkan från 1737 flyttades på 1890-talet till nuvarande plats.

Litteratur: Dahlgren,E W, Huru Carlholms bruk kom till. Med hammare och fackla 1932; Johansson, J-O, Det gamla järnbruket, 1948; Molin, H, Karlholms bruks bok, 1950; Steen, B, Baronernas Leufsta, 1966.

Länna
Bruket anlades 1758 då Vattholma masugn flyttades hit på grund av god tillgång på vattenkraft. Främst producerades tackjärn till Vattholma. Då stångjärnstillverkningen lades ned där 1905 upphörde järnproduktionen i Länna och ersattes av träindustri. Av bruksmiljön återstår en bruksgata med arbetarbostäder.

Litteratur: Helmfrid, B, Från masugn till sågverk, 1960; Tamm-Götlind, Ur arbetslivet vid Länna bruk i svunnen tid. Upsala Nya Tidnings julnummer 1959.

Lövstabruk
Redan på 1500-talet fanns bondebruk vid Lövsta. Vid århundradets slut anlades ett kronobruk. Jämte Österby och Gimo utarrenderades Lövsta 1626-27 till Willem de Besche och Louis De Geer. 1643 köpte De Geer bruken. Samtidigt flyttade han till Sverige. Under De Geers ledning utvecklades Lövsta till Sveriges största järnbruk.

Vid Louis De Geers död 1652 övertogs Lövsta av sonen Emanuel. Under dennes tid fick bruket den strikt utlagda plan som i stora drag är bevarad.1719 brändes större delen av bebyggelsen ned. Charles De Geer återuppbyggde bruket efter samma mönster som tidigare. Herrgården med flyglar uppfördes i sten i liknande stil som den nedbrända karolinska herrgården av trä. Parken fick behålla sin 1600-talsutformning. Från återuppbyggnadsskedet härrör större delen av övrig bevarad bebyggelse, bl.a. arbetarbostäder, kapell,kontor och förvaltarebostad. I kapellet finns den märkliga orgel som uppsattes av Johan Niklas Cahman. Av industribebyggelsen finns tyvärr ingenting bevarat. Vallonsmedjan vid bruksdammens norra ände revs kort tid efter järntillverkningens nedläggning 1926.

Vid mitten av 1700-talet gjorde Charles De Geer vissa moderniseringar. Grindar till bruksgatan ritade av Jean Eric Rehn uppsattes. Intill herrgårdskanalen byggdes paviljonger för bibliotek och naturaliekabinett. Rehn ritade också nya inredningar till herrgården. Charles De Geer var också en ryktbar naturvetenskapsman med entomologi som specialitet. Hans omfattande bibliotek är numera delvis förvarat i Uppsala universitet.

Lövsta blev 1730 fidekomiss och var i familjen De Geers ägo till 1986, då Stiftelse Leufsta, bildad av Uppsala läns landsting, länsstyrelsen Uppsala universitet, Tierps kommun och familjen De Geer, inträdde som ägare. Herrgården, vars interiörer är orörda, fungerar nu som museum.

Litteratur: Dahlgren, E W, De uppländska bruken Österby, Forsmark, Leufsta och Gimo. Med hammare och fackla 1928; Dahlgren, E W, Kolböndernas sammansvärjning. Med hammare och fackla 1930; Hirn, O, Leufsta- idealstaden i skogen. Arbetarbladet 1988-10-30, 11-03, 11-04; Karling, S, Demålade utsikterna över Stora Wäsby och Leufsta. Uppland 1980; Ländell, H, Kolet till Leufsta. Uppland 1981; Lövstabruk. En guide till herrgårdens och brukets historia, 1993; Nordström, A.Bergsmän och brukspatroner, 1987; Selling, G, De tre herrgårdarna på Leufsta. Uppland 1980; Steen, B, Baronernas Leufsta, 1966; Thönvall, F, Lövsta bruk, 1985.

Ängskär
Magasinet i Ängskär uppfördes 1758 0ch utgjorde upplagsplats för Lövstas stångjärn innan det skeppades till Stockholm. I magasinets nedersta våning förvarades järnet och i de tre övre spannmål för bruksbefolkningens behov. Tillsyn över lastning och lossning utövades av brukets vid Ängskär bosatte faktor. Magasinet har genomgått ett flertal reparationer, senast 1964.

Ortala
Det bondebruk som startade här 1586 togs efter en tid över av kronan och räknades vid början av 1600-talet jämte Forsmark och Österby till de viktigaste i Uppland. Bruket och hela Ortala grevskap gavs 1647 som förläning till Lennart Torstensson som utökade produktionen. Det indrogs till kronan under Karl XI:s reduktion, brändes ned 1719 och inköptes 1758 av handelshuset Finlay & Jennings. Fram till nedläggningen av stångjärnshamrarna 1878 bytte Ortala flera gånger ägare. Från bruksepoken har några vackra 1700-talsbyggnader och en mindre herrgård bevarats.

Litteratur: Jansson, E A, Ortala bruk. Med hammare och fackla 1947.

Ransta, Överbo
En hytta vid Ransta omtalades redan på 1300-talet, medan masugnen vid Överbo uppfördes 1731-32. Överbo är ett av de få uppländska bruk som inte baserade sin produktion på malm från Dannemora. Malmen togs från en gruva vid Hällen nära Ransta och andra lokala fyndigheter. Stångjärnet bearbetades vid det samtidigt uppförda Ramsjö bruk i Vittinge.

På grund av vattenbrist upphörde driften 1791, hyttan lades ner och masugnen flyttades till Ramsjö. På platsen för Överbo masugn finns ruinen av masugnspipan, slagghögar och rester av dammar, vid Ransta masugnsruin och slagghögar. Malmvägen från Hällen till hyttorna är skönjbar i skogen. Vid vägen ligger två stora rostgropar.

Litteratur: Uppsala Nya Tidning 1989-07-20.

Rånäs
1774 flyttade ägaren till Gimo över en del av bruksrörelsen till Rånäs, där smidesverksamhet pågick till 1894.Vid bruksgatan ligger några större vitrappade bostadshus och ytterligare ett par välhållna äldre byggnader. "Allt överskuggas dock av den magnifika bruksherrgården, en skapelse i senempire av P A Nyström. Bygget påbörjades 1833 och stod färdigt 1844. Trapphallen och flera av rummen har praktfulla stucktak och en överdådig dekor i nyrenässans, som söker sin like i landet." (Nordström, A, Vägvisare till kulturen i Stockholms län, 1977). Rånäs slott är numera i privat ägd konferensanläggning.

Litteratur: Svensk, V, Rånäs slott. Hundare och skeppslag 1943.

Skattmansö
Bruket anlades 1746 av Abraham von Yxkull, ägare till närbelägna Skattmansö gård i Vittinge. Det bestod av en hammare med två härdar och en kniphammare och var inriktat på produktion av stångjärn, troligen i tyskhärdar. Också spik och manufaktursmide tillverkades. Tackjärnet hämtades från Norbergs bergslag i Västmanland. Produktionen var blygsam och bruket lades ned 1809.

Bruket återuppbyggdes 1847 av Gustaf Adolf Mannerstråle och Carl-Axel Reutercrona. Stångjärn tillverkades enligt tysksmidesmetoden. 1866 infördes sk franche-comté smide, en metod att bearbeta järnsmältan i täckta härdar som introducerades på många mindre järnbruk efter 1800-talets mitt. Den minskade kolåtgången och ökade produktionen. Trots detta kunde Skattmansö inte klara konkurrensen och lades ned 1885. Av bruket återstår huvudbyggnaden från 1789 och en del grundrester.

Skebo bruk
En hytta här omtalas redan 1444. Detta är det äldsta säkra belägget på medeltida bruksrörelse i Uppland. Egendomen drogs in av Gustav Vasa. Från 1500-talets slut till 1733 var bruket i familjen Totts ägo. 1622 uppfördes ny hytta. 1686 överfördes masugnsprivilegiet till Edsbro, medan smidet stannade kvar i Skebo. Ett ståltrådsdrageri anlades 1765, ett valsverk 1815. Ägarbytena var många redan under 1700-talet och fortsatte fram till nedläggningen 1924. Skebo var då en stor industri med ett par hundra anställda. Från bruksrörelsens tid återstår bl.a. bruksgatan med flerfamiljshus, herrgården från 1770, magasin, orangeri och ytterligare några byggnader.

Litteratur: Edsman, E, Minnen från Schebo bruk. Julhälsning till försam. I ärkestiftet 1929; Heijkenskjöld, C, Plåttillverkning vid Schebo bruk. Med Hammare och Fackla 1935; Morger, K, Skebo bruk. Teknisk och social förändring, 1985; Wass, G, Skebo bruk i ord och bild.

Strömsberg
Strömsberg har alla enheter som bildade en typisk bruksmiljö bevarats: arbetarbostäder och andra bostäder, hyttbyggnad, rostugn, kolhus och smedja från i huvudsak 1800-talets senare hälft och 1900-talets början samt ekonomibyggnader och herrgårdsanläggning.

Bruket anlades 1643-45 vid Dorkarby ström i Tämnarån av Welam Vervier. 1647 förvärvade denne Västlands bruk, fem kilometer längre upp efter ån. Bruken har sedan dess haft gemensam ägare. Från dessa bruk levererade Vervier muskötplåtar till gevärsfaktoriet i Söderhamn samt stångjärn som utskeppades via lastageplatsen i Snatrabodarna.

1695 utarrenderades bruken till Hans Gabriel Enander som snart stod som ägare till dem. På dammens västra sida uppförde han en envånings herrgård, numera flygel till den yngre huvudbyggnaden. Från Enanders tid härrör också de två yttre flyglarna. 1734 förvärvade Charles De Geer på Lövsta de fyra bruken Strömsberg, Västland, Hillebola och Ullfors.

De Geer lät 1757-58 uppföra en ny herrgård vid Strömsberg som änkesäte för sin maka Charlotta Catharina Ribbing. Efter dennes död 1778 flyttade hon dit. I den nedre våningen är ursprunglig inredning delvis bevarad: målade vävtapeter med rokokoornament samt kakelugnar med kartuscher och blomstergirlander. Herrgården och jordbruket ägs sedan 1977 i privat ägo.

Det De Geerska egendomskomplexet uppdelades 1861. Strömsberg, Västland, Hillebola Och Ullfors tillföll Charlotta De Geer, gift med Baltzar von Platen. Bruken övergick sedan till släkten

Wachtmeister som 1920 sålde egendomarna till Stora Kopparberg. Järntillverkningen vid Strömsberg lades då ned.

Litteratur: Johansson, R, Strömsberg i våra minnen, 1984; Malmberg, E, Srömsbergs bruks historia, 1917; Åberg, John, Minnen från Strömsbergs bruk. Uppsala Nya Tidnings julnummer 1952.

Söderfors
Bruket är ett av de få i Uppland med ännu fungerande järnindustri. Söderfors anlades 1676 vid Dalälvens nedre lopp av bergsmästaren Claes Depken för tillverkning av ankare. Denne hade vid Älvkarleö utarbetat en metod att med vattenhamrar smida ankare, vilket förut gjorts för hand med tunga släggor. För att säkra brukets bestånd även i fredstid beviljades Söderfors senare rätt att också tillverka stångjärn.

På 1680-talet övergick Söderfors till släkten Leijoncrona. 1748 inköptes det av direktören i Ostindiska kompaniet Claes Grill inom vars släkt det stannade till 1907. Detta år såldes bruket, sedan 1872 drivet av Söderfors bruks AB till Stora Kopparberg. I den numera franskägda industrin Erasteel Kloster AB tillverkas bl.a. snabbstål.

De första industribyggnaderna, hytta och ankarsmedja, anlades vid strömmen mellan Jörsön och Holmen. Från 1880-talet och fram till början av 1900-talet tillkom valsverk, martinverk och stålsmedja. Sydost härom byggdes en hytta på 1870-talet, men av denna återstår endast två rostugnar.

Herrgården uppfördes omkring 1690 men ombyggdes i rokokostil vid 1700-talets mitt under Carl Hårlemans ledning. Under århundradets senare hälft utformades en ny plan för bruksområdet. Bostäderna sammanfördes till regelbundna bruksgator med fähus och trädgårdstäppor. Byggnaderna var knuttimrade och rödmålade, men putsades i början av 1800-talet.

Intill herrgården lät Adolf Ulric Grill 1786 uppföra en byggnad för sitt berömda naturaliekabinett med bl.a. mer än 600 uppstoppade fåglar från hela världen. 1807-08 utökades museet med en vinkellänga. Samlingarna överlämnades 1829 till Vetenskapsakademin och finns nu på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. På andra sidan strömmen ligger Änkehuset, uppfört 1776 för änkor efter brukets arbetare. Brukskyrkan, som också är församlingskyrka, är ett fint exempel på det sena 1700-talets kyrkobyggnadskonst. Den uppfördes 1789-92 efter ritningar av Erik Palmstedt.

Parken är en sk. engelsk park, anlagd med naturen som förebild. Arbetet påbörjades 1784 av Adolf Ulric Grill, som inspirerats till anläggningen under sina Englandsresor. Större delen av parken kom till under 1790-talets nödår. Grill ville ge befolkningen i socknarna runt Söderfors arbete och inkomster. Parken kom därför att kallas "Hedesunda brödkaka". Templet i parken uppfördes vid samma tid i dorisk stil och speglar det vaknande intresset för antiken. Byggnaden uppfördes först i trä, troligen efter ritningar av Louis Jean Desprez, men omarbetades 1803 av

P A Tamm med Gustaf af Sillèn som arkitekt. Träpelarna ersattes med kolonner, murade i tegel och överdragna med puts. Invändigt har byggnaden ett tunnvalv i trä. Templet är helt öppet och saknar den grekiska förebildens cella, dvs ett inre rum innanför kolonnerna.

I parken finns små lusthus och minnesmärken. Vid Dalälven står ett stenblock med en text från 1797, som är Anna Johanna Grill d. y:s minnesord över svärmodern med samma namn. Vidare finns en minnessten över Adolf Ulric och Anna Johanna Grills enda barn som dog fyra år gammalt. Två stora ankare uppsattes 1878 i parkens södra del. En kinesisk tempelbyggnad revs 1910. Söderfors bruk är sedan 1985 byggnadsminnesmärke.

Litteratur: Jakobsson, B, Söderfors bruk och kommun, 1977; Lundström, J, Söderfors Ankar-Bruks Historia, 1791; Mossberg, A, Söderfors förr och nu, 1978; Nordström, A, Bergsmän och brukspatroner, 1987; Silow, A, Tradition och nyskapande: STF:s Årsskrift 1946; Sjöberg, S, Söderfors. En historisk framställning, 1956; Sjöberg, S, Söderfors. Från ankarbruk till modern industriort, 1984; Söderfors 300 år, 1976.

Tobo
1643 inköpte Louis De Geer hemmanet Toboda av kronan. Sonen Emanuel anlade en masugn här 1676. 1693 byggde Charles De Geer en ca 25 kilometer lång transportväg genom skogen från Tobo till Lövsta.

Tobo svarade för Lövsta bruks hela behov av tackjärn, sedan masugnarna vid Lövsta och Karlholm lagts ned. I Tobo fanns vid 1600-talets slut även sågverk, väderkvarn och tegelbruk. Jordbruket utvidgades genom markuppköp och vid 1800-talets slut genom torrläggning. 1889 byggdes en snickerifabrik som dock lades ned 1901.

Tobo masugn tillhörde släkten De Geer till 1918, då den såldes till Gimo-Österby bruks AB. Driften upphörde på 1920-talet. Hyttan, som till stora delar står kvar, uppfördes 1883, men byggdes om på 1910-talet. 1937 förvärvades bruket av Monark som tillverkade sportartiklar, radio- och TV-apparater mm. I början av 1970-talet övertogs industriområdet av AB Carl Munters. Den vita herrgården ligger mitt i samhället mellan brukets huvudgata och den nästan uttorkade ån. Den karolinska huvudbyggnaden från 1700-talets förra hälft flankeras av flyglar från 1830-talet. Intill står det gamla spannmålsmagasinet. Bostäderna ligger vid två bruksgator. Möjligen utgör några stugor rester av den första bruksbebyggelsen.

Litteratur: Bruket som överlevt kriser. Alla Tiders Tierp, 1986; Elmersjö, E, Tobo bruk genom tiderna. Vendel kommun. En minnesskrift, 1975.

Ullfors
När Henrik Lemmens vid 1600-talets mitt grundade Ullfors fanns där en damm för kronans kvarnar. Nedanför en nyanlagd damm byggdes nu masugn och hammare för vallonsmide. Transporterna från Dannemora sköttes av Tierpsbönder som också forslade det färdiga järnet till hamnen vid Snatrabodarna i Västland. På 1790-talet började arbetarbostäder uppföras och 1861 stod bruksgatan klar. Tillsammans med Strömsbergsverken övergick Ullfors 1861 till Charlotta De Geer, gift med Baltzar von Platen, och tillföll senare familjen Wachtmeister. Ullfors bruk inköptes på 1920-talet av Stora Kopparberg som strax därefter lade ned tillverkningen, varefter smedjan revs.

Utöver bruksgatan med dess vita smedsbostäder, en förvaltarbostad och en större ekonomibyggnad finns få lämningar kvar från bruksrörelsen. På 1950-talet placerades en mumblingshammare från stångjärnssmedjan intill ån.

Litteratur: Något om och kring Ullfors bruk, 1983; Palmgren, Y, Ullfors och järnhanteringen. I Tierp, en sockenbeskrivning, 1975.

Vattholma
Bruket är ett av vårt lands äldsta. Redan under 1400-talet skall hyttor ha funnits här. Sedan Gustav Vasa blivit ägare till Dannemora, Österby och delar av Vattholma bildade han 1545 ett bolag för driften. 1551 omtalas att en smältarhärd uppförts vid Vattholma. Malm och kol fraktades med pråmar på Fyrisån från Dannemora. En del av malmen togs också från Vattholmagruvan.

Vattholma drevs som kronobruk till slutet av 1500-talet, då det övertogs av släkten Bielke på Salsta. Under 1600-talet infördes vallonsmide som tillämpades till 1870-talet, då man övergick till lancashiremetoden. I Vattholma fanns också masugn till 1758, då den flyttades till Länna.

Stångjärnsframställningen upphörde 1905, men manufaktursmidet och gjuteriverksamheten fortsatte. Vid sekelskiftet tillverkades också tröskverk. Bruket såldes 1939 till Allmänna brandredskapsaffären i Stockholm. Senare har slangklämmor tillverkats i Vattholma där nu all industriell verksamhet upphört.

Bebyggelsen tillkom på 1700- och 1800-talen. Vid dammens södra sida låg industribyggnader, medan bostäder var förlagda till två bruksgator norr om dammen. Här ligger bl.a. det gamla värdshuset med kringbyggd gård, magasinet och skolan och på Fyris andra sida herrgården med huvudbyggnad från 1812 och flygel från 1700-talet. I början av 1970-talet köpte Anders Diös AB en stor del av bruksområdet. De flesta gamla byggnader revs och ersattes med moderna bostäder som efterliknar de ursprungliga.

I trakten runt Vattholma finns järnmalms- och kalkstensfyndigheter. Vid Brunna och Salsta har järnmalmsbrytning pågått från 1850-talet till 1922. Öster om Stenby bröts kalksten från 1860 till 1937 och järnmalm under 1800-talets andra hälft. I det lilla gruvsamhället Stenby har arbetarbostäder bevarats liksom vid Brunna och Salsta.

Litteratur: Tyrén, H, Järnhantering vid Vattholma bruk under 1500- och 1600-talen. Opubl. Uppsats, Historiska inst. Uppsala universitet, 1981; Tyrén, H, Äldre järnhantering vid uppländska bruk. Opubl. Uppsats, Historiska inst. Uppsala universitet, 1982.

Vigelsbo
En masugn anlades 1641 för Forsmarks bruk av Gerhard de Besche och Peter Rochet och drevs till 1725. Malmen togs till en början från Dannemora. Under 1600-talet påträffades malm vid Vigelsbo. 1688 fick Isac Breant previlegium på Vigelsboda gruva. Vid 1800-talets mitt bildades Vigelsbo gruvbolag av ägarna till Långvinda, Strömsbacka och Lögdö bruk i Norrland. Malmtransporterna utfördes vintertid av traktens folk till Kallerö, där den lagrades för skeppning till de norrländska smältugnarna. En del gruvarbetare bodde i egna stugor men även stora arbetarkaserner uppfördes. Förvaltningen av gruvorna skedde från Vigelsbo gård, en träbyggnad från 1600-talets andra hälft. Malmbrytningen pågick till 1925. Av gruvsamhället återstår en del arbetarbostäder och ruinen av ett anrikningsverk. I omgivningarna finns många vattenfyllda gruvhål.

Litteratur: Hyttan i Vigelsbo. Bygden 1973; Mattsson, R, Om Wiggelbo masugn. Bygden 1983.

Vällnora
Bruket anlades 1684 av Jakob Leijel och kallades då Åsby. Här fanns både masugn och hammarsmedja som 1733 såldes till Jean Jacques De Geer på Gimo. Hammaren nedlades 1735. Masugnen övertogs 1774 av Rånäs bruk. Driften upphörde 1890. Bruksbostäderna och masugnen, som delvis härrör från brukets anläggningstid, genomgick en genomgripande upprustning vid 1800-talets mitt. Masugnsruinen och klensmedjan intill Norrsjön restaurerades 1976 av riksantikvarieämbetet.

Litteratur: En gammal uppländsk masugn, Upsala Nya Tidnings julnummer 1931.

Västland
Ett kronobruk grundades i Västland 1612. Det utarrenderades 1633 till bl.a. Welam Vervier som några år senare köpte bruket och gjorde det till ett av Upplands största. Allt sedan dess har Västland och Strömsberg haft gemensam ägare. Bruket brändes 1719 men återuppbyggdes. Stångjärnssmide bedrevs under olika perioder. Fram till 1870 var masugnsdriften viktigast. 1902 upphörde all industriell verksamhet och de flesta bruksbyggnader och arbetarbostäder revs. Kvar finns några av slaggsten uppförda byggnader, bl.a. ett bostadshus, en förfallen kvarn och ett ståtligt magasin samt en mindre timrad herrgård och en bruksgata med stugor. Söder om denna miljö ligger en äldre bruksherrgård i tre våningar, delvis från 1600-talet.

Litteratur: Martinelle, O, Ett dystert skede i ett gammalt vallonbruks historia. Vallonättlingen 1947:I; Västland - ett bruk med anor. Upsala Nya Tidning 1942-10-23.

Åkerby
Bruket anlades 1638 av Henrik Lemmens, faktor vid kronans gevärsfaktori i Norrtälje. Det såldes 1699 till Charles De Geer och drevs därefter tillsammans med Lövsta bruk till nedläggningen 1883. På 1760-talet byggdes här den första av de tre brännstålugnar som konstruerades av metallurgen Sven Rinman. Denne blev vid samma tid direktör vid Åkerby. Den nya metod han lanserade bidrog till stålindustrins uppsving vid 1700-talets senare hälft. Stålet från Åkerby avsattes främst inom Uppland bl.a. för tillverkning av gevärspipor i Norrtälje och till liar som sedan gammalt smitts på orten.

Bruket bränndes 1719, men återuppbyggdes. Längs bruksgatan finns en rad låga rödfärgade timmerhus med uthus. Åt söder vidgar sig gatan till en öppen plats med en klockstapel från 1739. Av herrgårdsanläggningen återstår de båda större flyglarna samt två små karolinska entréflyglar. Av industribyggnaderna har endast stålboden intill herrgården bevarats och ruinen av den först anlagda brännstålugnen.

Litteratur: Ålenius, N, Stålet från Åkerby. Uppländskt 1940.

Älvkarleö
Bergmästaren Claes Depken, handelsmannen David Leijel och dennes bröder grundade 1659 bruken Harnäs och Älvkarleö. På 1670-talet utarbetade Depken en metod att med hjälp av vattenhamrar utsmida ankare. För detta adlades han och antog namnet Anckarström. Han tilldelades också strömmen i Söderfors för anläggande av ett ankarbruk. Älvkarleö undgick att förstöras 1719, eftersom ryssarna inte kunde bryta igenom de förskansningar som bruksfolket byggt. Lämningar finns kvar i form av sick- sackformiga löpgravar med uppkastade vallar.

Masugnen i Älvkarleö brann 1726 och bruket tog därefter sitt tackjärn från hyttön. Vid 1700-talets mitt byggdes två mindre smedjor i Älvkarleö. I den ena uppsattes en knipp- och spikhammare, den andra användes för klensmide. Dessa sammanbyggdes år 1879 och utökades för produktion av bl.a. vagnsfjädrar. Ett stålverk hade anlagts 1767 för tillverkning av brännstål men detta lades ned på 1880-talet.Bruken i Älvkarleö och Harnäs förvaltades av släkten Leijel till 1772 då de såldes till grosshandlaren Thomas Tottie. PA Tamm på Österby bruk inköpte Älvkarleö 1845, varefter det 1873 såldes till Söderfors bruks AB. Fjädertillverkningen upphörde 1972. Det gamla industriområdet stod därefter öde ett par år innan Isolerprodukter AB inköpte området.

Omkring 1700 byggdes en herrgård, Nygård, som efter ombyggnad används bl.a. som samlingslokal. En ny herrgård uppfördes 1772 och disponeras nu av Sveriges Lottakårer som kursgård. Smedstugorna längs bruksgatan har ersatts av moderna villor. Endast en stuga står kvar. I denna har Älvkarleby hembygdsförening återställt ett bruksarbetarehem från sekelskiftet.

Litteratur: Hallenberg, A, Ett gammalt upplandsbruk som försvinner. I Uppland 1946; Lange, U, Älvkarleby Kulturhistorisk bebyggelseinventering i Älvkarleby kommun. Upplandsmuseet, 1948; Sandén A N, Älvkarleby. En hembygdsbeskrivning, 1923; Söderfors bruk, Älvkarleö bruk. Historik och vägledning. 1948.

Österbybruk
Österby gård tillhörde på 1400-talet Örbyhus gods i Vendels socken och kom därmed att lyda under Vasa-ätten. Med hjälp av framför allt tyska experter byggde Gustav Vasa upp ett järnbruk specialiserat på krigsmaterial. Från 1626 utarrenderades Österby, Lövsta och Gimo till Willem de Besche och Louis De Geer, förgrundsfigurerna inom svensk järnhantering under 1600-talet. 1643 inköptes de tre bruken av Louis De Geer, under vars ledning Österby utvecklades till Sveriges näst Lövsta största järnbruk.

1758 förvärvades Österby av Claes Grill och dennes halvbror Johan Abraham. 1802 övertogs ena hälften av bruket av Per Adolf Tamm. 1823 blev denne ägare till hela bruket. Arvingarna bildade 1876 Österbybruks AB som 1916 slogs samman med Gimo bruks AB. Sedan 1927 och till nedläggningen 1983 drevs Österbyverken av Fagersta AB.

Den gamla bruksmiljön i Österby har en klar uppbyggnad. På ena sidan herrgårdsdammen ligger sedan 1600-talet arbetarbostäderna koncentrerade till Gimogatan och Långgatan. Här återfinns också den karakteristiska klockstapeln, brukskontoret, en karolinsk stenbyggnad i två våningar, och Ånghammaren från 1800-talets mitt.

På andra sidan dammen ligger Herrgården, vars huvudbyggnad uppfördes omkring 1770 efter ritningar av Elias Kessler. Takkupolen, ritad av Erik Palmstedt, är tillfogad senare. Den östra herrgårdsflygeln byggdes under 1730-talet som bostad för bruksarrendatorn Antonie De Geer. Brukskapellet, den västra flygeln, invigdes 1735. Den franskinspirerade trädgården med korsarmad spegeldamm, alléer och parterrer är projekterad av Carl Hårleman.

Stallänga, sadelmakarlänga, magasin och ytterligare ett par byggnader ligger norr om herrgården och vid dammens utlopp Vallonsmedjan, den enda bevarade i sitt slag. Dess anor går tillbaka till 1600-talet, men den fick sin slutgiltiga form i slutet på 1700-talet. Kolhuset är sammanbyggt med smedjan. Under markytan strax väster om smedjan kan man se resterna av en masugn.

Efter 1800-talets mitt upplevde järnhanteringen vid Österby ett uppsving. En rad industribyggnader uppfördes några hundra meter norr om den äldsta bruksmiljön. Ett degelgjutstålverk anlades 1871 och 1880 en rostugns- och masugnsbyggnad. Den senare revs 1977. Kring dessa anläggningar utvecklades en modern industrimiljö.

Under 1920- och 30-talen bodde Bruno Liljefors i herrgården och i parken höll han en del vilda djur. Sin ateljé hade konstnären i en tidigare som bl.a. brygghus använd byggnad. Där visas sommartid ett urval av hans arbeten. Numera ägs herrgårdsanläggningen, vallonsmedjan och ytterligare ett tjugotal byggnader av Bruno Liljefors stiftelse. Flera av dessa hålls öppna för publiken, bl.a. herrgården där utställningar och konserter anordnas, vallonsmedjan där teaterföreställningar ibland ges sommartid och en smedstuga från 1600-talet.

Litteratur: Dahlgren, E W, De uppländska bruken Österby, Forsmark, Leufsta och Gimo under äldsta tider. Med hammare och fackla 1928; Dannemorabygden 1989-94 (flera artiklar); de Faire, J, Vallonsmide och bruksliv. Daedalus 1992; Engström L & Linusson, L, I egna händer, gjutarna i Österbybruk, 1993; Ett bruk i förvandling. En krönika om arbetarrörelsen i Österby - Dannemora, 1986; Fagerstabrukens historia I-V, 1957-59; Hillerström, E, Österby bruk och vallonerna. Julhälsning till församlingarna i ärkestiftet 1920; Kilbom, K, Ur mitt livs äventyr, 1953; Leijon, E, Före tystnaden, 1981; Nordström, A. Bergsmän och brukspatroner, 1987; Nybom, J, Dannemora och Österby, 1847; Pehrsson, P, Ur Österby bruks och vallonernas krönika, 1899; Rollin, C G, Beskriftning öfver Österby bruk, 1841; Rollin, C G, Gramers berättelser, 1849; Schullerqvist, B, Österbybruk. Vallonbruket som blev det Röda Österby. Meddelanden från Arbetarrörelsens arkiv nr 24-25: Selling, G, En murmästare som arkitekt. Fataburen 1934; Tamm-Götlind, M, Österbybruk på Gammel-Tammens tid. Upplands Fornminnesförenings Tidskrift 1935-37 (mfl uppsatser, se bibliografi); Thörnqvist, A, Silikosproblemet i Österbybruk 1920-1980, 1993; Zeffer, J, En brukspojkes levnadsminnen, 1981; Österberg, G, Smeder och brukspatroner. Uppländska bygder 1949; Österberg, G, Österby första hytta. Uppsala Nya Tidnings julnummer 1944.